Onsdagen den 9 oktober

Dagen började bra, jag jobbade på och kände mig... som en normal människa?

När klockan var omkring ett ringer min telefon... Jag ser att det är xet... Varför jag plötsligt kallar honom det är för att jag anser att han inte ens är värdig ett påhittat namn.

Jag svarar, han har varit på gott humör ett tag nu...

Jag tänkte att lite schysst kan jag ju vara, jag har ju fått tillbaka min dotter...

Han skrek... Min puls gick upp i 180... Jag kände ångesten komma i ilfart, hjärtat i halsgropen och hur jag fick hjärnan att spinna på i 200.

Han är kallad till polisen på förhör. Någon han tror det är Olle som anmält honom för olaga hot...

Men, det är jag som gjort det, Olle står "bara" som målsägande...

Xet undrar om jag tycker det är okej att han är anmäld för olaga hot? Han mannen jag levt ihop med i 20 år, han som jag varit gift med??? Jag svarar honom att jag inte tänker svara honom på frågan och ber honom gång på gång att lugna ner sig.. Han fortsätter att skrika åt mig och ställer samma fråga om och om igen.

Jag ställde en motfråga: Och ditt beteende är ok eller? Inget svar fick jag, utan bara samma fråga igen...

Han hotar med att jag är i ännu mer "dålig dager" hos Linus och att han ska vända barnen emot mig igen...

Jag blir så jäkla förbannad och talar om för honom att: vänder du barnen emot mig kommer jag att ta allt ifrån dig.

Han skriker och undrar om det är ett hot? för då ska han anmäla mig till polisen.

Jag svara att det inte är ett hot utan ett löfte, men vill hann anmäla mig så får han gärn det.

Plötsligt vill han inte prata med mig och lägger på luren.

Det går ca 3 minuter.. Linus ringer. Han frågar om jag jobbar? Jag bekräftar att så ät fallet.

Linus säger att han kan ringa senare, men jag vill inte det, är det så att jag ska ta mer skit så kan jag ta det på en gång.

Han undrar vad som försiggår, jag är så trött och ledsen att jag matar ur mig en massa saker till honom.

Berättar för honom att den 3.e juli stod hans pappa och skrek i min hall inför våran dotter att hennes mamma är en hora, fitta, slampa, att det brinner i min fitta, hur dålig och falsk mäniska jag är. Om den kvinnan han levt ihop med i 20 år och dessutom varit gift med... Det får man göra? det är okej för honom att kasta ur sig såna saker gång på gång, att snacka skit om mig deras mamma till dom våra gemnesamma barn? Han får? men jag får återien inte göra ett skit?

Han får också ringa till min mamma med Jennifer bredvid sig i bilen och skrika elaka saker om mig? kvinnan han har levt ihop med i 20 år och varit gift med? Jag berättade också för Linus att hans pappa hotat med att återigen vända barnen emot mig, och gör han det, lyckas han med det... Kommer jag att se till att överlåtelsen på huset hävs och att alla tillgångar ska delas på mitten. Att jag inte kommer att tveka att ta hälften av ALLT! Jag kommer se till att de inte har något kvar och sätta dom i en liten lägenhet. Jag är så urless på att vara den som får all skit, den som gör fel. Jag har inte träffat mina barn under hela sommaren, då det var deras? val? att inte ha någon kontakt med mig. Jag har ändå försökt hålla kontakten, ringt, bett dem komma över, frågat om vi ska ses... Mer än så har jag inte kunnat göra och jag har inte gett upp.  Det lät som om Linus inte tyckte att det var okej, hoppet infinner sig som en liten gnista i maggropen... Han vill att vi beter oss lite normalt och frågar om jag vill träffa honom...

Tårarna forsar igen, klart som faan att jag vill träffa honom! Han är min son.

Jag ringer polisen och vill dra tillbaka anmälan, polisen säger nej, jag får panik. Jag har hans ord i skallen, han kommer vända barnen emot mig, jag orkar det inte en gång till.

Olle ringer och vill ta tilbaka sin anmälan, polisen säger nej och tror att xet har hotat oss att göra det???

Polisen måste ha det jävligt tråkigt just nu! Olle sa i förhöret att han inte var intresserad av att fallet skulle gå vidare och att xet hade lugnat ner sig... Det brydde sig inte polisen om...

Jag kommer förmodligen aldrig mer att kontakta polisen angående detta igen, händer det nå mer nu så kommer jag resonera som så: att exet hellre får slå ihjäl mig än att jag har med polisen att göra igen.

Jag pratar med chefen, berättar allt från början, hur dåligt jag har mått och hur dåligt jag mår...

Chefen började nästan att gråta... Jag gjorde som jag brukar.. Jag bad om ursäkt över att mitt liv är så snurrigt.

Hon skickade hem mig och vi kom överens om att jag skulle vara hemma i två dar för å återhämta mig...

Jag ringde mamma, berättade för henne, hon blev förbannad, hon tycker att nu får det faan räcka med dumheter från xet.

Sms:en började trilla in, knäppa sms igen, allt ifrån varför? till att jag ska ta hand om hans kanin?

Jag inser återigen hur sjuk i huvudet han är och beslutar mig för en mängd saker.

2012

Nu har jag inget exakt datum på detta som hänt, men vem bryr sig egentligen?

Det var ialla fall en dag då det inte var någon fotboll alls, och jag jobbade dag!

När jag gick från jobbet var jag glad!   

Härligt att ha familjen samlad runt middagsbordet, då ska jag göra korvstroganoff för det gillar vi alla.

Väl vid matbordet så ber jag Jennifer att inte "knappa" på mobilen utan äta och umgås med oss andra i stället.

Hon gjorde tack och lov som jag sa utan bråk. 

Ännu en sak jag kände mig glad över!

Min lycka grusades igen, på en tiondels sekund kändes det som...

Tom såg att Jennifer hade en spricka i skärmen på sin mobil som (HAN) köpt åt henne i julklapp!!!

Det blev ett jävla liv med gap och skrik om hur oaktsam hon är med ALLT.

Jag försökte att säga ifrån till Tom, att han skulle lugna ner sig för att skydda min älskade unge   

Det skulle jag inte ha gjort! 

ELLER JO FÖR I HELVETE!!! ALLT FÖR MINA BARN!

Han vände all sin vrede mot mig...

Sa att det är klart att jag inte bryr mig om sprickan i mobilen för den har ju HAN betalat...

Jo klart att HAN har betalat den, HAN betalar ju ALLT! Allrahelst allt som är dyrt!

Om han kunde ana hur less jag är på att höra detta!

Jag trodde att VI var en familj?!?

Hans pengar är HANS! Mina pengar går åt till räkningar och mat, samt kläder till barnen, tvättmedel, sköljmedel och mediciner till Jennifer...

I nästa vända skriker han: Vet ni vad mina högsta önskan är?!?

Jag och ungarna tittade på varandra och sedan på Tom för att få veta hans högsta önskan...

Han skriker: det är att jag ska dö! Så får vi se hur länge ni klarar er då?? Det kommer bara att ta 1-2 månader och sedan bor ni på gatan i en låda!

Öööhh va??? Vad faan säger han? Är han inte riktigt klok? Hur i helvete kan han säga så inför sina barn?

Det bevisar ju hur jäkla dum i skallen han faktiskt är!

Nåväl, han reste sig ifrån från bordet och gick upp och in i sovrummet, drog igen dörren med en smäll!

Jag i min tur sa till ungarna att de skulle förbereda sig på en skilsmässa för jag orkar inte ta mer skit av honom längre!

Och precis då spelades låten: Starkare med Sara Löfgren, min favorit låt och som jag alltid lyssnar på för att påminna mig själv om att jag kommer att klara mig utan honom, att jag en dag faktiskt kommer att få vara lycklig igen!

Förnedrad av hans ord om att jag inte har några pengar och hur värdelös han tycker att jag är

kände jag att nu får det tamejfaan vara NOG!

20130703

Telefonen ringer.....

Det är Tom..

Vi hade på dagen haft en sms-konversation där det bestämdes att jag skulle

till huset dagen efter för att han ville reda ut all "skit".

När jag lyfter luren och hör Tom skrikandes fråga om Olle är hos mig?? Svarar jag att han inte har med det att göra!

Han skriker att han vill prata med honom, jag säger NEJ det får du inte!

Han forsätter att skrika en massa fula och elaka saker om Olle, att han är fet, ful och tjänar typ 0 kronor i timmen..

Han vill prata med den där jäveln. Han skriker att han tycker att Olle  kan skaffa sig en "egen" tjej

och inte hålla på å "knulla" andras fruar... Han skriker också att han ska döda "Olle".

Jag blev så jäkla rädd, nervös och ledsen.  Jag berättade för Olle vad han hade sagt,

 Olle blev också nervös och tyckte att det var obehagligt.

Men det som gjorde mig mest ledsen, det som jag befarat skulle hända... Händer i just detta ögonblick!

Tom skriker åt mig att han ringt hem till barnen och berättat att Olle är hos mig, och att enda anledningen till att han gjorde det var för att vända barnen emot mig. Han berättade att Linus inte ville veta av mig och att Jennifer inte kommer att bo hos mig varannan vecka.

Jag avbryter Tom och säger åt honom att jag inte vill prata med honom och lägger på luren i örat..

Ringer därefter till Linus och Jennifer. De låter så ledsna och besvikna, eller är det deras rädsla jag hör?

Jag vet faktiskt inte, allt är ett enda virrvarr av känslor och tankar.

På bråkdelen av en sekund förändras mitt liv till ett enda kaos!

Linus bekräftar det deras pappa skrikit åt mig. Linus vill inte ha kontakt med mig om jag umgås med Olle.

Han tycker att jag ska välja mellan dom och honom.

Träffar jag han - får jag inte träffa barnen... När jag pratar med Jennifer säger hon att hon inte vill bo hos mig längre?!

För att hon anser att jag har valt honom istället för dom???

Jag påminner Jennifer att hon träffat Olle två ggr och faktiskt gillade honom då... Men det hjälpte inte, hon bryr sig inte.

För nu plötsligt gillar hon honom inte?

Vad faan har Tom sagt till dom? Har han sagt att dom inte får träffa mig?

Eller är det faktiskt så att detta är deras val? Dom är ju faktiskt 19 och 16 år.

Efter detta pratar jag och Olle mycket och han förstår att jag är rädd och ledsen. Jag sa till honom att det kanske är bättre om han åker hem, men han vägrar att lämna mig ensam. Vi går också ner och kollar så att Tom inte har gjort nått på hans bil.

Mellan 21:00 - 00:11 kommer det in ca 16 obesvarade samtal varav ett är inspelat på mitt mobilsvar.

Där skriker Tom en massa elaka saker om "Olle" och hotar om att göra livet surt för oss så länge vi lever.

Han är så forcerad och obehaglig att jag skakade av rädsla.

Det kommer också in ca 26 sms på mobilen som jag inte svarar på...

Han skriver att han och Jennifer ska komma och hämta alla hennes saker i morgon, att dom kommer när han vaknar, att jag inte ska vara hemma, att han ska sprida ut att jag valde den feta, fula, toalettpappersutköraren som inte får träffa sitt barn, att han har varit hos en kurator för våran?? skull, att jag ska betala underhåll, att Jennifer ska ha sitt barnbidrag, han hoppas att jag är nöjd över mig och Olle?, han ber mig svara för att han är lugn nu?!?, han ber mig återigen att jag ska svara honom, han upplever sig själv som"dum i huvet", frågar om jag inte vågar stå för vad jag gör, han skriver också att han tänkte åka och överraska mig, men att det var han som blev överraskad, han vill att vi ska adressändra Jennifer så fort som möjligt, han gillar inte människor som ljuger och anser att jag har gjort det för mycker nu, han frågar om jag tycker att jag har skött det här bra, nu förstår han varför jag inte ville att han skulle komma till mig och att det luktar väl "knulla" i hela huset, när de hämtat Jennifers saker finns jag inte längre i deras liv och att han önskar mig ett underbart liv med chauffören och hans stora lastbil, han skriver: vilket jävla snack och citterar mig: jag mår dåligt och vill ta livet av mig, det är därför fettot va där och trösta, han vill inte att jag ska komma till huset i morrn för han vill inte se mig, han undrar om jag är så jävla feg att jag inte vågar svara, han begär att jag ska skicka sms istället för han skulle bara vilja veta varför och med honom?, han hoppas att jag tycker han är värd allt som försvinner för mig, han vill ha pengar för Linus de senaste månaderna som han har betalat det är ca 8000 men han ändrar sig till 4000, då kommer jag billigt undan, han ber mig sätta in dom på hans konto fortast möjligt.

Jag undrar om han är psyksjuk på allvar? Psykopat? Mina erfarenheter säger mig det ialla fall...

Han känns obehaglig och jävligt galen..

Jag ringer min mamma, pappa och Carro och berättar vad som hänt och ber mamma och Carro att vara här när dom kommer och hämtar Jennifers saker.

Jag och Olle går och lägger oss, det blir dock inte mycket til sömn den natten.

Två ledsna, tysta, rädda människor som vrider och vänder sig i nattens tystnad.

20130719

PANIKÅNGEST

Känslan som kommer då ens egna barn inte vill veta av en...

Varför?

För att deras mamma träffat någon som hon trivs med.

Som får henne att att må bra, le, känna sig trygg, skratta högt och hjärtligt..

Och tro´t eller ej... tänka försiktigt på framtiden.

Men...

Vilken framtid? En framtid utan sina barn?

Barnens pappa är inte riktigt frisk uppe i knoppen.

Fick jag välja mina ord alldeles själv så är han en psykopat!

En jävla dåre som har mina barn i sitt våld?

Den ständiga tanken på om han är snäll mot dem? Vad vet jag? Jag bor inte där längre..

Jag är FRI!!!!

Men, det är inte mina barn.

Är det deras val att välja bort mig på grund av att jag umgås med en annan man?

Eller är det deras pappa som sagt en massa saker till dem om mig?

Vad har han sagt? Jag vet en del av de ord som kommer ur hans mun. Det är inga vänliga ord,

det är smutskastning på en nivå som jag faan inte förtjänar!

Jag är faktiskt deras mamma!

Jag har burit dom inom mig i nio månader, fött fram dom, tagit hand om dom, sett till att de ska må så bra som möjligt.

Försvarat dem gentemot deras pappa, gått emellan, tagit skit för deras skull, för att de skulle slippa!

Skapat en annan osämja i hemmet, så att han fokuserade sin ilska på MIG istället för barnen.

Allt har handlat om mina barn!

Är de rädda för honom? Svaret hade jag tidigare och det är ett rungande JA!

Men nu då? Vad är det egentligen som får dessa två juveler att stå på hans sida?

Vad är det egentligen som får dem att kallt be mig välja dom eller mannen jag umgås med?

Den ständiga frågan är: Varför?

Klantigt av mig att för ett år sedan säga att jag inte ville ha någon ny man i mitt liv!

Det är det dom går på, det är det deras pappa "matar" dom med...

Är deras önskemål att jag ska leva ensam resten av m itt liv?

Eller, är det deras pappas önskemål?

Är han verkligen så bitter? Är barnen så bittra?

Jag trodde inte att barn kunde vara så bittra? Jag hade uppenbarligen helt jävla fel!

Mitt liv gick vidare, jag fann någon att umgås med. Jag fann en man som jag mår bra med.

Och på grund av det väljs jag nu bort av mina egna barn.

En människa som säger att den förstår hur det känns. Som aldrig har upplevt just detta har jag god lust att spöa "skiten" ur!

Ni har inte en jävla aning om hur det känns!

Det är som att slita ut hjärtat ur kroppen och stampa på det tills det slutar att slå.

Det är en sån psykisk misshandel av sinne, känslor och kärlek till sina egna barn som aldrig egentligen går att beskriva med ord.

Det känns som om man går sönder inuti. Vissa dagar raseras allt på en halv sekund.

Andra dagar går man sönder lite för varje minut, timme.

Det gör så förbannat ont och man gör inget annat än gråter, Både inombords och ja utombords.

Kom nu aldrig till mig och säg att du förstår att jag är ledsen eller mår dåligt.

För du har inte en jävla aning om hur jag känner eller mår inuti mig.

Du vet inte vilket krig jag utför inuti mig under dygnet alla timmar, och då spelar det ingen roll om jag sover eller är vaken.

Att väljas bort av sina egna barn är det värsta som kan hända en mamma!

(Nu skriker alla pappor).

Men ni pappor har inte väntat dessa juveler i nio månader inuti eran egen kropp, erat band till barnen börjar långt därefter.

Sorry, men så är livet.

2012-07-15

Denna dag skulle jag egentligen vilja stryka ur mitt eländiga skitliv!

Min älskade morfar avled idag efter många års kämpande mot sjukdomar och en för tidig död.

Vad är egentligen en för tidig död? Hur mycket orkar en människa med?

Min älskade morfar han var stark som en oxe och envis som "en röd gris"!

Men nu var det hans tur att få somna in och färdas upp till änglarna i himlen.

Även om jag var väl förberedd på att det nu, snart, vilken dag som helst var morfars tur så kan man aldrig vara förberedd!

Det blev som en chock och man kan ändå inte fatta att det är sant!

Nu finns inte min morfar.

Morfar har lämnat sin "tjejtrasa" ensam i världen!

Jag vet att han sitter på ett moln i himlen och håller koll på mig, jag kan känna att han finns där trots att han är "borta".

Jag ringde ialla fall till Tom som var i Motala och berättade...

Jag kan säga att min känsla var att han inte brydde sig nämnvärt (som vanligt).

Det han säger är: - Ja, ja det var ju hemskt... Usch vad tråkigt... Men vi visste ju att han snart skulle gå bort...

- Du... jag står och grillar här.... Jag ber ungarna ringa dig sen?!?

Hur kan han vara så sjukt ointresserad? Hur kan han vara så kall?

Besvikelse återigen!

Varför leva ihop med någon som ändå inte bryr sig?

Den som jag jag hade stöd ifrån i min sorg var återigen min fina och bästa vän

                                  ANNI

Tack min vän för att du alltid finns där för mig!

Jag älskar dig!

2012-06-23

Midsommarafton är en sån där dag då man åtminstonde kunde få önska att man var lycklig...

Detta år började den halv om halvt med lugn och ro... Vi skulle hjälpa till på campingen med diverse saker, och det var ju trevligt... Dagen fortlöpte och det fanns massor att göra så jag såg inte till Tom så mycket..

När det väl var dags att resa midsommarstången var det givetvis stor folksamling...

Laban fick "spelet" och skulle fram till allt och alla, han var stöddig mot en annan hund så att Tom fick gå bort med honom en bit.

Jag sökte upp Tom och Laban efter en stund och Tom var givetvis fly förbannad och menade på att det bara var han som tog hand om hunden... Han sa till och med att han skulle avliva honom då vi kom hem. (Vem bryr sig?!?)

Snäll? som jag är? sa jag till honom att: ge mig hunden så kan jag gå till husvagnen med honom, han sa NEJ!

Jag sa: Okej, men kom ihåg att jag erbjöd mig att ta honom.

Är återigen trött på att få skit för att HAN har skaffat hund.   

Jag lämnade han och hunden, gick och satte mig utanför Camping receptionen, jag kände mig så ledsen och besviken!!!

  Ringde min mamma   

Fick veta att min morfar var inlagd på HS intensiv. Blodförgiftning, njurpaj, UVI och vätskefyllda lungsäckar...

Det är ILLA och jag ville bara HEM!!!!

Mamma och jag pratade en stund och jag berättade vad som hänt, till och med morsan tycker att han beter sig illa!

När samtalet var klart gick jag tillbaka till husvagnen med sorgsna steg...

När jag är framme kläcker Tom ur sig: - Vad är du så jävla sur för, nu igen?

Jag tittade på honom med trötta, ledsna ögon och berättade att min morfar låg på HS...

Då säger Tom: - Ja men det har han ju gjort i flera år till och från.

Jag bara tittade på honom och bad honom att gå därifrån, jag orkar inte prata med honom än mindre se honom!

Jag undrar hur man kan vara så känslokall och elak när ens egen fru är ledsen och sårbar?

8/3 - 2012
Såna här saker hände ofta hemma hos oss...

Tom och Linus skulle åka bort över helgen... Så jag och Jennifer skulle vara själva hemma och få rå om varandra lite
Tom började leta efter sina hörlurar till sin telefon, Jennifer hade lånat dom och visste inte var hon gjort av dom - jag tror att hunden har tuggat sönder dom :(

Osämjan hemma var ett faktum - IGEN!

Jennifer hon sökte och sökte efter dessa hörlurar.... Tom han hånade och hånade, trots att han såg att hon inte hittat dom frågade han gång på gång: har du hittat dom?
Jennifer var ledsen och förstörd..
Jag försökte som vanligt lugna Tom, vilket resulterade i att vi blev osams....

Jag hade tidigare i veckan bett Tom om pengar då mina gått åt till räkningar - i vanlig ordning....

Han började som vanligt att gapa och skrika om mitt rökande och om delad ekonomi...
Helt otroligt att han skriker så inför våra barn?!?

Linus tog på sig sina skor och gick till ungdomsgården, Jennifer gick upp på sitt rum och jag gick ut med HANS hund.

I mitt "stilla sinne" började jag räkna i skallen (jag kan inte räkna, dyskalkyli)

Delad ekonomi?!? - jag kan inte bo kvar i huset... SKÖNT!
Tänkte att jag måste ringa min underbara mamma och be om hjälp för att ta fram inkomster och utgifter för att sedan räkna ihop allt....

Under min promenad växte beslutet återigen fram: Jag vill inte leva ihop med denna man. Han gör mig inte lycklig.... Bara osäker, ledsen och matt av förtvivlan!

Mitt i all sorg började jag plötsligt att tokskratta... Ty - Jag har ingen hund, kanin, massa bilar och så vidare...
Han den jävla IDIOTEN kan stå kvar där med ALLT som är HANS!
Så ska vi sedan se vem det är som bor i en lopplåda som han så fint säger att jag och ungarna skulle göra om det hände honom något!

Ännu en tanke seglar förbi....
Hur faan kan man uttrycka sig så inför sina barn?

20110916

Som ni ser är detta några år sedan... Jag har skrivit endel genom åren som gått, resten har jag försökt att lagra inom mig..

Jag jobbar heltid, dagar, kvällar och helger.

Jag tjänar inte direkt bra, men jag gillar mitt arbete... Oftast ialla fall.

När jag jobbar helg sover jag hos Carro som jag inte var så bra vän med ifrån början, men vi hittade varandra och det är jag väldigt glad över!

Det känns TOPPEN att äntligen ha hittat någon med samma värderingar på just vänskapen. Att ha någon man kan lita på när livet känns tungt och jobbigt.

En person som faktiskt bryr sig, som faktiskt förstår att jag 9 av 10 gånger har så jävla ont i kroppen att jag håller på att gå åt!

Jag är 39 år, varit sambo i 19 år och gift i 2 år... Hur ofta fattar han att jag har ont?!?

Hur ofta bryr han sig?

Jag försöker vara snäll och gullig. Jag försöker vara en BRA mamma, fru, familjemedlem.

Jag tvättar och plockar. Jag åker till läkare, går på föräldrarmöten, utvecklingssamtal...

Men ändå prioriterar jag INTE familjen.

FÖR ATT JAG: Sover hos Carro när jag jobbar helg, vi sitter då en stund på hennes balkong och pratar om livet i allmänhet.

FÖR ATT JAG: Ska på kräftskiva med arbetskamraterna, åka på kryssning med arbetskamraterna. Jag ser det som ett stort plus att göra roliga saker med mina vänner. För jag har hittat en hel del nya vänner då jag blev omplacerad.

Jag röker - han dricker öl - hans pappa betalar ölen....

Hur har jag råd att röka, åka till Åland om jag inte har pengar till att köpa hem mat?!?

Jag håller i smyckespartyn - det är bland det roligaste jag vet! Det blir tid ifrån familjen. Enligt Tom: INTE BRA!

Jag älskar att starta graveringsmaskinen och gravera glas och speglar - jag har hittat en hobby   Detta gör mig GLAD!

Den låter för mycket och förjävligt enligt Tom.

Helger hemma med familjen - Jennifer håller mest på med sin dator, Millan är alltid här! Kul för Jennifer, de är bästa vänner! Jennifer är snart 14 år.

Linus - Han är ute och kör moppe, umgås med sina kompisar, går på fester. Kommer hem full och spyr....

Jag - tar hand om honom!!! Tom ligger kvar i sängen och skäller på honom dagen efter. Linus är 17 år.

Hur kommer det att bli när han fyller 18 och blir myndig? Vill han ha mig / Tom i sitt liv då?

Tom - Tittar på TV, oftast fotboll. Han säger att det är han sätt att koppla av. Det kan jag förstå att han behöver då han arbetar natt, kör barn fram och tillbaka på fotbollsträningar. Han till och med tränar dom! - Jag anser att det är hans val - hans intresse! Han sa att han INTE skulle träna barnen då de bytte klubbar och ändå blev det så! Är det mitt fel?

Jag - Sitter i köket vid bordet - pillar med något eget, plockar och hänger tvätt, sitter vid datorn.

Mitt intresse är INTE att sitta och glo på fotboll!! Jag tycker att det är tråkigt och när det går många matcher på TV:n håller jag mig hellre undan för att slippa bli irriterad - MITT VAL! Jag gnäller inte, ibland frågar jag om vi kan se något annat och 9 av 10 gånger blir det ett NEJ! Han ska se på fotboll. Så, okej gör det!

Jag gick alltid till veterinären med Rio, den sista tiden av hans liv gick Tom och barnen ut med honom mer än mig. Jag märkte när han mådde dåligt och gick då till veterinären. Jag gick och avlivade honom - tack och lov följde min mamma med, annars hade jag stått där ensam. Cassie tog jag hem, stackars krake. Vilket jävla liv hon måste ha haft! Jag gick själv och avlivade henne.. Dessa saker är som självskrivet att jag ska göra, därför vill jag inte ha en ny hund! Men de vill de andra.. Så om 5 veckor kommer Laban, ack så bedårande liten valp! Jag kommer att älska honom också! Och det kommer att bli JAG som får gå till veterinären men honom också.

Motala - Jaa det är kul å träffa alla kompisar. MEN, jag vill göra något ANNAT på MIN semester! Nästa år åker jag INTE dit!

Tom blev skitsur över det!

Jag - betalar räkningarna varje månad - gör så att jag får ont i magen, mår illa, blir nervös och inte vill vara hemma.

JAG HATAR DET! Bråk och tjafs om pengar varenda gång - JAG HATAR DET!

Får alltid frågan - Var gör du av alla pengar och jag har samma svar varenda gång: Jag vet inte?? Men, jag har ALDRIG ställt honom den frågan! Skulle ALDRIG falla mig in!!

Vad jag än gör, så gör jag fel!

Jag är så trött och less i allmänhet på livet. Det är inte så att jag vill dö, jag vill leva, vara lycklig och göra roliga saker, njuta av livet, umgås med mina vänner utan att känna mig skyldig, eller att jag gör fel på alla sätt och vis!

Ena gången säger han - Jag älskar dig, jag är stolt över dig.. Nästa gång vänder ALLT och jag är inte vatten värd!

Detta är påfrestande för mitt psyke och välbefinnande och jag vet inte om jag orkar / vill leva så här längre?

När du betalade resan till Lanzarote för mig och Jennifer så lät det så här: Så klart att ni ska åka!

<när vi kommit hem och det gått ett tag fick jag det kastat i ansiktet på flera olika sätt.

Jag vågar inte ta emot någon snällhet av dig längre, för jag  vet att bakom hörnet väntar en elakhet som jag inte längre står ut med.

Jag tror faktiskt att kärleken till dig har tagit slut! Om du själv har dödat den eller om VI tillsammans dödat det som vi en gång hade tillsammans vet jag inte? Det krävs trots allt TVÅ personer för att åstadkomma ett förhållande, oavsett om det fungerar eller inte. Jag skyller INGET på Tom, det är inte bara hans fel, tror jag?

Min fråga är ändå: Hur kan man säga att man älskar någon som hela tiden gör fel? Hur kan man vilja leva ihop med den människan? Är man bekväm, rädd för att bli ensam?

Jag behöver hjälp för jag orkar INTE mer!