Sommaren -93 förlovade vi oss, jag och min Tom...

Det var som inget speciellt, vi hade köpt ringarna...

Eller Tom köpte ringarna, för Tom anser att han betalade allt...

Jag hade jobbat hela dan och kom hem sent, mina föräldrar kom över

och gav oss en present i form av ett bestickset från IKEA   

Så när de väl hade åkt hem satte vi på oss våra ringar, jag duschade och sen var

det sömn som gällde, jag skulle upp tidigt dagen efter å jobba.

Som sagt, detta var inget speciellt...

Toms kompisar var snälla partygalna människor, jag gillade dem allihop :)

De anordnade fester i olika bygdegårdar med dj´s och mat, drickat fick
man släpa med sig själv.

Eftersom jag aldrig har varit speciellt intresserad av att dricka alkohol
stod jag hellre ute och rökte cigg..

När jag stod och pratade med en av Toms kompisar kommer han ut och

tittar på mig med avsmak i blicken och säger:

Vill du låna na´?

Hans kompis tittar förvånat på Tom och frågande på mig, jag känner hur

ledsen och chockad jag blir...

Tom fortsätter på sitt "tuffa" sätt med orden som får mitt självförtroende att dala:

-Ja, det sliter ju så lite... ääääh då kan få na´....

Efter det försvinner han åter in på festen.

Jag lämnar Toms kompis frågande ansikte och går en sväng.

När jag har frågat honom efteråt varför han säger såna saker om mig till

sina/våra vänner svarar an:

- Jag var full och jag skoja ju bara?!?

Hur kan man behandla en människa som man påstår sig älska på detta nedvärerande sätt?

Och VARFÖR stannade jag kvar?

Jag trodde nog att min kärlek skulle få honom att ändra sig?

Ack så fel jag hade!

Vi träffades i ett idrottssammanhang du och jag. Jag minns att jag tyckte du var rolig och "stor i käften".... Du hade humor och var glad och lite sådär härligt tokig :)Jag blev kär, galet kär! Allt gick fort, kanske för fort? Men, jag antar att det är så det är när man blir kär?Vi började dejta och sedan umgicks vi mer och mer...Jag var mest hos dig eftersom att jag bodde hemma hos mina föräldrar. Jag minns att du var snäll och kärleksfull, men jag minns också att du precis som jag hade ett jävla humör. Här startar nu det som gör så förbannat ont och det som gör att jag inte förstår mig på mig själv.Jag hade varit och handlat ingredienser för att laga mat till oss, jag kände mig lycklig... När jag kommer hem från affären möts jag av en förbannad pojkvän, (vi kan kalla honom Tom)Det är 21 år sedan så jag minns faktiskt inte varför Tom var arg, det jag minns är att vi hamnade i en konflikt där han blev så förbannad att han slog påsen med matvaror ur handen på mig så alla glasburkar gick i kras...Jag kommer ihåg rädslan som om det var igår detta hände, och jag fattar än idag varför jag inte lämnade honom där och då? Men det är väl som min vän sa till mig: Det är så kärleken är, är man kär så stannar man trotts en konflikt.