20130719

PANIKÅNGEST

Känslan som kommer då ens egna barn inte vill veta av en...

Varför?

För att deras mamma träffat någon som hon trivs med.

Som får henne att att må bra, le, känna sig trygg, skratta högt och hjärtligt..

Och tro´t eller ej... tänka försiktigt på framtiden.

Men...

Vilken framtid? En framtid utan sina barn?

Barnens pappa är inte riktigt frisk uppe i knoppen.

Fick jag välja mina ord alldeles själv så är han en psykopat!

En jävla dåre som har mina barn i sitt våld?

Den ständiga tanken på om han är snäll mot dem? Vad vet jag? Jag bor inte där längre..

Jag är FRI!!!!

Men, det är inte mina barn.

Är det deras val att välja bort mig på grund av att jag umgås med en annan man?

Eller är det deras pappa som sagt en massa saker till dem om mig?

Vad har han sagt? Jag vet en del av de ord som kommer ur hans mun. Det är inga vänliga ord,

det är smutskastning på en nivå som jag faan inte förtjänar!

Jag är faktiskt deras mamma!

Jag har burit dom inom mig i nio månader, fött fram dom, tagit hand om dom, sett till att de ska må så bra som möjligt.

Försvarat dem gentemot deras pappa, gått emellan, tagit skit för deras skull, för att de skulle slippa!

Skapat en annan osämja i hemmet, så att han fokuserade sin ilska på MIG istället för barnen.

Allt har handlat om mina barn!

Är de rädda för honom? Svaret hade jag tidigare och det är ett rungande JA!

Men nu då? Vad är det egentligen som får dessa två juveler att stå på hans sida?

Vad är det egentligen som får dem att kallt be mig välja dom eller mannen jag umgås med?

Den ständiga frågan är: Varför?

Klantigt av mig att för ett år sedan säga att jag inte ville ha någon ny man i mitt liv!

Det är det dom går på, det är det deras pappa "matar" dom med...

Är deras önskemål att jag ska leva ensam resten av m itt liv?

Eller, är det deras pappas önskemål?

Är han verkligen så bitter? Är barnen så bittra?

Jag trodde inte att barn kunde vara så bittra? Jag hade uppenbarligen helt jävla fel!

Mitt liv gick vidare, jag fann någon att umgås med. Jag fann en man som jag mår bra med.

Och på grund av det väljs jag nu bort av mina egna barn.

En människa som säger att den förstår hur det känns. Som aldrig har upplevt just detta har jag god lust att spöa "skiten" ur!

Ni har inte en jävla aning om hur det känns!

Det är som att slita ut hjärtat ur kroppen och stampa på det tills det slutar att slå.

Det är en sån psykisk misshandel av sinne, känslor och kärlek till sina egna barn som aldrig egentligen går att beskriva med ord.

Det känns som om man går sönder inuti. Vissa dagar raseras allt på en halv sekund.

Andra dagar går man sönder lite för varje minut, timme.

Det gör så förbannat ont och man gör inget annat än gråter, Både inombords och ja utombords.

Kom nu aldrig till mig och säg att du förstår att jag är ledsen eller mår dåligt.

För du har inte en jävla aning om hur jag känner eller mår inuti mig.

Du vet inte vilket krig jag utför inuti mig under dygnet alla timmar, och då spelar det ingen roll om jag sover eller är vaken.

Att väljas bort av sina egna barn är det värsta som kan hända en mamma!

(Nu skriker alla pappor).

Men ni pappor har inte väntat dessa juveler i nio månader inuti eran egen kropp, erat band till barnen börjar långt därefter.

Sorry, men så är livet.

20130703

Telefonen ringer.....

Det är Tom..

Vi hade på dagen haft en sms-konversation där det bestämdes att jag skulle

till huset dagen efter för att han ville reda ut all "skit".

När jag lyfter luren och hör Tom skrikandes fråga om Olle är hos mig?? Svarar jag att han inte har med det att göra!

Han skriker att han vill prata med honom, jag säger NEJ det får du inte!

Han forsätter att skrika en massa fula och elaka saker om Olle, att han är fet, ful och tjänar typ 0 kronor i timmen..

Han vill prata med den där jäveln. Han skriker att han tycker att Olle  kan skaffa sig en "egen" tjej

och inte hålla på å "knulla" andras fruar... Han skriker också att han ska döda "Olle".

Jag blev så jäkla rädd, nervös och ledsen.  Jag berättade för Olle vad han hade sagt,

 Olle blev också nervös och tyckte att det var obehagligt.

Men det som gjorde mig mest ledsen, det som jag befarat skulle hända... Händer i just detta ögonblick!

Tom skriker åt mig att han ringt hem till barnen och berättat att Olle är hos mig, och att enda anledningen till att han gjorde det var för att vända barnen emot mig. Han berättade att Linus inte ville veta av mig och att Jennifer inte kommer att bo hos mig varannan vecka.

Jag avbryter Tom och säger åt honom att jag inte vill prata med honom och lägger på luren i örat..

Ringer därefter till Linus och Jennifer. De låter så ledsna och besvikna, eller är det deras rädsla jag hör?

Jag vet faktiskt inte, allt är ett enda virrvarr av känslor och tankar.

På bråkdelen av en sekund förändras mitt liv till ett enda kaos!

Linus bekräftar det deras pappa skrikit åt mig. Linus vill inte ha kontakt med mig om jag umgås med Olle.

Han tycker att jag ska välja mellan dom och honom.

Träffar jag han - får jag inte träffa barnen... När jag pratar med Jennifer säger hon att hon inte vill bo hos mig längre?!

För att hon anser att jag har valt honom istället för dom???

Jag påminner Jennifer att hon träffat Olle två ggr och faktiskt gillade honom då... Men det hjälpte inte, hon bryr sig inte.

För nu plötsligt gillar hon honom inte?

Vad faan har Tom sagt till dom? Har han sagt att dom inte får träffa mig?

Eller är det faktiskt så att detta är deras val? Dom är ju faktiskt 19 och 16 år.

Efter detta pratar jag och Olle mycket och han förstår att jag är rädd och ledsen. Jag sa till honom att det kanske är bättre om han åker hem, men han vägrar att lämna mig ensam. Vi går också ner och kollar så att Tom inte har gjort nått på hans bil.

Mellan 21:00 - 00:11 kommer det in ca 16 obesvarade samtal varav ett är inspelat på mitt mobilsvar.

Där skriker Tom en massa elaka saker om "Olle" och hotar om att göra livet surt för oss så länge vi lever.

Han är så forcerad och obehaglig att jag skakade av rädsla.

Det kommer också in ca 26 sms på mobilen som jag inte svarar på...

Han skriver att han och Jennifer ska komma och hämta alla hennes saker i morgon, att dom kommer när han vaknar, att jag inte ska vara hemma, att han ska sprida ut att jag valde den feta, fula, toalettpappersutköraren som inte får träffa sitt barn, att han har varit hos en kurator för våran?? skull, att jag ska betala underhåll, att Jennifer ska ha sitt barnbidrag, han hoppas att jag är nöjd över mig och Olle?, han ber mig svara för att han är lugn nu?!?, han ber mig återigen att jag ska svara honom, han upplever sig själv som"dum i huvet", frågar om jag inte vågar stå för vad jag gör, han skriver också att han tänkte åka och överraska mig, men att det var han som blev överraskad, han vill att vi ska adressändra Jennifer så fort som möjligt, han gillar inte människor som ljuger och anser att jag har gjort det för mycker nu, han frågar om jag tycker att jag har skött det här bra, nu förstår han varför jag inte ville att han skulle komma till mig och att det luktar väl "knulla" i hela huset, när de hämtat Jennifers saker finns jag inte längre i deras liv och att han önskar mig ett underbart liv med chauffören och hans stora lastbil, han skriver: vilket jävla snack och citterar mig: jag mår dåligt och vill ta livet av mig, det är därför fettot va där och trösta, han vill inte att jag ska komma till huset i morrn för han vill inte se mig, han undrar om jag är så jävla feg att jag inte vågar svara, han begär att jag ska skicka sms istället för han skulle bara vilja veta varför och med honom?, han hoppas att jag tycker han är värd allt som försvinner för mig, han vill ha pengar för Linus de senaste månaderna som han har betalat det är ca 8000 men han ändrar sig till 4000, då kommer jag billigt undan, han ber mig sätta in dom på hans konto fortast möjligt.

Jag undrar om han är psyksjuk på allvar? Psykopat? Mina erfarenheter säger mig det ialla fall...

Han känns obehaglig och jävligt galen..

Jag ringer min mamma, pappa och Carro och berättar vad som hänt och ber mamma och Carro att vara här när dom kommer och hämtar Jennifers saker.

Jag och Olle går och lägger oss, det blir dock inte mycket til sömn den natten.

Två ledsna, tysta, rädda människor som vrider och vänder sig i nattens tystnad.