-97 fick jag och Tom vårat andra barn, en bedårande liten flickan vid namn (Jennifer).

Denna tös var det full fart på, redan när hon låg i min mage visste jag att det var något speciellt

med henne

Åren gick även här, och det fanns inte en lugn stund, man var tvungen att ha full kolla på denna unge med en vilja av stål.

När hon gick på dagis kopplades det in en specialpedagog som var mer intresserad av oss som föräldrar än att utreda vad det var som var så speciellt med våran dotter...

Åren gick vidare och skolan försökte få till en ADHD-utredning... Tom gick i taket och allt lades på is...

Jag stred och Tom och jag var osams förjämnan...

Åren flöt på och Jennifer blev äldre, bytte skola och fick en massa nya vänner och en väldigt bra lärare.

Hennes lärare som hade huvudet på skaft fick till en ADHD-utredning utan att Tom behövde skriva på något papper...

Så vi körde!!!

Och Jennifer fick efter ca 3 månader sin ADHD-diagnos. Ingen var lyckligare än jag, jag hade haft rätt hela tiden!!!!

Det jag tycker är sjukt såhär i efterhand är att Tom  inte var med på mer än två möten angående hennes utredning, när hon fick diagnosen och när skolan skulle informeras.

Jag fick alltså sköta allt detta själv, utan någon som helst stöttning från honom!

Jag kände mig så ensam...

-94 är året då min förstfödda kom... (Linus)

Han var den ljuvligaste bebisen man någonsin kunnat skåda, precis

som alla andra mammor tycker om sina barn...

Denna sommar var det så varmt att man knappt tordes gå ut med den lille gossen, ty det var varmare ute än inne med takfläkten igång och utan kläder.

Det enda Linus gjorde var att äta, skita, skrika, spy och sova.... Och ja tyckte inte att jag gjorde annat än att pumpa ur brösten på mjölk och tvätta hans kläder...

Men det var så det funkade att vara hans mamma då han var liten.

Tom höll på å fixade sin folkracebil för han skulle köra folkracefestivalen i Motala, som jag ochLinus

inte skulle få följa med på..

För Tom ansåg att det är inte ett ställe som man tar med sig små barn på...

Jag hade varit där tidigare så jag visste att det var envecka full av alkohol och festande,

samt tävlingar nästan varje dag..

Jag blev förbannad och pratade med mina föräldrar som ställde upp och åkte ner till

Motala ialla fall, trots Toms negativa inställning till att jag skulle dit med Linus.

Närr vi kom ner, blev Tom skitsur över att se mig och våran son, han pratade inte med mig utan gick runt bland sina polare och pimplade bira...

Senare på kvällen var jag så oerhört less på Toms beteende så jag frågade mamma om hon kunde ta hand om Linus så att jag kunde gå iväg på en promenad.

Först då hade Tom varit fram till mina föräldrar och frågat var faan jag var nånstans....?

Min mamma svarade honom att jag var ledsen så jag hade tagit en promenad ensam då jag behövde tänka lite.

När jag väl är tillbaka på campingen är det inte många ute, och Tom såg jag inte till, antar att han hade

gått och lagt sig i husvagnen.

Själv så sov jag tillsammans med min mamma och Linus i deras omgjorda "transitbuss".

När jag nu tänker tillbaka på hur jag blivit behandlad av Tom redan 2 år efter att vi inledde ett förhållande kan jag inte riktigt förstå varför jag stannade där och då?

Trodde jag verkligen att det skulle kunna bli bättre?

Var kärleken verkligen så stark?