2012-07-15

Denna dag skulle jag egentligen vilja stryka ur mitt eländiga skitliv!

Min älskade morfar avled idag efter många års kämpande mot sjukdomar och en för tidig död.

Vad är egentligen en för tidig död? Hur mycket orkar en människa med?

Min älskade morfar han var stark som en oxe och envis som "en röd gris"!

Men nu var det hans tur att få somna in och färdas upp till änglarna i himlen.

Även om jag var väl förberedd på att det nu, snart, vilken dag som helst var morfars tur så kan man aldrig vara förberedd!

Det blev som en chock och man kan ändå inte fatta att det är sant!

Nu finns inte min morfar.

Morfar har lämnat sin "tjejtrasa" ensam i världen!

Jag vet att han sitter på ett moln i himlen och håller koll på mig, jag kan känna att han finns där trots att han är "borta".

Jag ringde ialla fall till Tom som var i Motala och berättade...

Jag kan säga att min känsla var att han inte brydde sig nämnvärt (som vanligt).

Det han säger är: - Ja, ja det var ju hemskt... Usch vad tråkigt... Men vi visste ju att han snart skulle gå bort...

- Du... jag står och grillar här.... Jag ber ungarna ringa dig sen?!?

Hur kan han vara så sjukt ointresserad? Hur kan han vara så kall?

Besvikelse återigen!

Varför leva ihop med någon som ändå inte bryr sig?

Den som jag jag hade stöd ifrån i min sorg var återigen min fina och bästa vän

                                  ANNI

Tack min vän för att du alltid finns där för mig!

Jag älskar dig!

2012-06-23

Midsommarafton är en sån där dag då man åtminstonde kunde få önska att man var lycklig...

Detta år började den halv om halvt med lugn och ro... Vi skulle hjälpa till på campingen med diverse saker, och det var ju trevligt... Dagen fortlöpte och det fanns massor att göra så jag såg inte till Tom så mycket..

När det väl var dags att resa midsommarstången var det givetvis stor folksamling...

Laban fick "spelet" och skulle fram till allt och alla, han var stöddig mot en annan hund så att Tom fick gå bort med honom en bit.

Jag sökte upp Tom och Laban efter en stund och Tom var givetvis fly förbannad och menade på att det bara var han som tog hand om hunden... Han sa till och med att han skulle avliva honom då vi kom hem. (Vem bryr sig?!?)

Snäll? som jag är? sa jag till honom att: ge mig hunden så kan jag gå till husvagnen med honom, han sa NEJ!

Jag sa: Okej, men kom ihåg att jag erbjöd mig att ta honom.

Är återigen trött på att få skit för att HAN har skaffat hund.   

Jag lämnade han och hunden, gick och satte mig utanför Camping receptionen, jag kände mig så ledsen och besviken!!!

  Ringde min mamma   

Fick veta att min morfar var inlagd på HS intensiv. Blodförgiftning, njurpaj, UVI och vätskefyllda lungsäckar...

Det är ILLA och jag ville bara HEM!!!!

Mamma och jag pratade en stund och jag berättade vad som hänt, till och med morsan tycker att han beter sig illa!

När samtalet var klart gick jag tillbaka till husvagnen med sorgsna steg...

När jag är framme kläcker Tom ur sig: - Vad är du så jävla sur för, nu igen?

Jag tittade på honom med trötta, ledsna ögon och berättade att min morfar låg på HS...

Då säger Tom: - Ja men det har han ju gjort i flera år till och från.

Jag bara tittade på honom och bad honom att gå därifrån, jag orkar inte prata med honom än mindre se honom!

Jag undrar hur man kan vara så känslokall och elak när ens egen fru är ledsen och sårbar?