-97 fick jag och Tom vårat andra barn, en bedårande liten flickan vid namn (Jennifer).

Denna tös var det full fart på, redan när hon låg i min mage visste jag att det var något speciellt

med henne

Åren gick även här, och det fanns inte en lugn stund, man var tvungen att ha full kolla på denna unge med en vilja av stål.

När hon gick på dagis kopplades det in en specialpedagog som var mer intresserad av oss som föräldrar än att utreda vad det var som var så speciellt med våran dotter...

Åren gick vidare och skolan försökte få till en ADHD-utredning... Tom gick i taket och allt lades på is...

Jag stred och Tom och jag var osams förjämnan...

Åren flöt på och Jennifer blev äldre, bytte skola och fick en massa nya vänner och en väldigt bra lärare.

Hennes lärare som hade huvudet på skaft fick till en ADHD-utredning utan att Tom behövde skriva på något papper...

Så vi körde!!!

Och Jennifer fick efter ca 3 månader sin ADHD-diagnos. Ingen var lyckligare än jag, jag hade haft rätt hela tiden!!!!

Det jag tycker är sjukt såhär i efterhand är att Tom  inte var med på mer än två möten angående hennes utredning, när hon fick diagnosen och när skolan skulle informeras.

Jag fick alltså sköta allt detta själv, utan någon som helst stöttning från honom!

Jag kände mig så ensam...

Åren dom gick och Linus blev en förståndig liten pojk, han uppfostrades till att vara ödmjuk, snäll och med egna åsikter.

Allt var inte alltid en frid och fröjd, men det är ju så att få barn. Man har sina med och motgångar.

Att vara mamma är inte den lättaste uppgiften här i världen, men fasiken vad kul vi hade!

Jag minns ett mycket lyckligt minne, det var mycket bus och Linus var en glad unge med glimten i ögonen.

Vi var på väg hem från Gotland, vi hade bokat en hytt för Linus var bara dryga året och vi åkte hem på natten.

Tom var uppe bland de andra vuxna medans jag och Linus var i hytten, jag skulle försöka få honom att sova.

Linus satt på min mage och höll på å grejade med sina nappar...

Jag snodde nappen ifrån honom stoppade den i munnen med "tutten" utåt och blåste iväg den med en väldig fart.

Linus han kiknade av skratt.... Man kunde hålla på i en evighet och han lessnade aldrig.

Oj som jag saknar den tiden!!! Då var han bara min gosse, jag var hans allt!

Men, det  är längesen nu och saker och ting har förändrats markant!