-97 fick jag och Tom vårat andra barn, en bedårande liten flickan vid namn (Jennifer).

Denna tös var det full fart på, redan när hon låg i min mage visste jag att det var något speciellt

med henne

Åren gick även här, och det fanns inte en lugn stund, man var tvungen att ha full kolla på denna unge med en vilja av stål.

När hon gick på dagis kopplades det in en specialpedagog som var mer intresserad av oss som föräldrar än att utreda vad det var som var så speciellt med våran dotter...

Åren gick vidare och skolan försökte få till en ADHD-utredning... Tom gick i taket och allt lades på is...

Jag stred och Tom och jag var osams förjämnan...

Åren flöt på och Jennifer blev äldre, bytte skola och fick en massa nya vänner och en väldigt bra lärare.

Hennes lärare som hade huvudet på skaft fick till en ADHD-utredning utan att Tom behövde skriva på något papper...

Så vi körde!!!

Och Jennifer fick efter ca 3 månader sin ADHD-diagnos. Ingen var lyckligare än jag, jag hade haft rätt hela tiden!!!!

Det jag tycker är sjukt såhär i efterhand är att Tom  inte var med på mer än två möten angående hennes utredning, när hon fick diagnosen och när skolan skulle informeras.

Jag fick alltså sköta allt detta själv, utan någon som helst stöttning från honom!

Jag kände mig så ensam...

Åren dom gick och Linus blev en förståndig liten pojk, han uppfostrades till att vara ödmjuk, snäll och med egna åsikter.

Allt var inte alltid en frid och fröjd, men det är ju så att få barn. Man har sina med och motgångar.

Att vara mamma är inte den lättaste uppgiften här i världen, men fasiken vad kul vi hade!

Jag minns ett mycket lyckligt minne, det var mycket bus och Linus var en glad unge med glimten i ögonen.

Vi var på väg hem från Gotland, vi hade bokat en hytt för Linus var bara dryga året och vi åkte hem på natten.

Tom var uppe bland de andra vuxna medans jag och Linus var i hytten, jag skulle försöka få honom att sova.

Linus satt på min mage och höll på å grejade med sina nappar...

Jag snodde nappen ifrån honom stoppade den i munnen med "tutten" utåt och blåste iväg den med en väldig fart.

Linus han kiknade av skratt.... Man kunde hålla på i en evighet och han lessnade aldrig.

Oj som jag saknar den tiden!!! Då var han bara min gosse, jag var hans allt!

Men, det  är längesen nu och saker och ting har förändrats markant!

-94 är året då min förstfödda kom... (Linus)

Han var den ljuvligaste bebisen man någonsin kunnat skåda, precis

som alla andra mammor tycker om sina barn...

Denna sommar var det så varmt att man knappt tordes gå ut med den lille gossen, ty det var varmare ute än inne med takfläkten igång och utan kläder.

Det enda Linus gjorde var att äta, skita, skrika, spy och sova.... Och ja tyckte inte att jag gjorde annat än att pumpa ur brösten på mjölk och tvätta hans kläder...

Men det var så det funkade att vara hans mamma då han var liten.

Tom höll på å fixade sin folkracebil för han skulle köra folkracefestivalen i Motala, som jag ochLinus

inte skulle få följa med på..

För Tom ansåg att det är inte ett ställe som man tar med sig små barn på...

Jag hade varit där tidigare så jag visste att det var envecka full av alkohol och festande,

samt tävlingar nästan varje dag..

Jag blev förbannad och pratade med mina föräldrar som ställde upp och åkte ner till

Motala ialla fall, trots Toms negativa inställning till att jag skulle dit med Linus.

Närr vi kom ner, blev Tom skitsur över att se mig och våran son, han pratade inte med mig utan gick runt bland sina polare och pimplade bira...

Senare på kvällen var jag så oerhört less på Toms beteende så jag frågade mamma om hon kunde ta hand om Linus så att jag kunde gå iväg på en promenad.

Först då hade Tom varit fram till mina föräldrar och frågat var faan jag var nånstans....?

Min mamma svarade honom att jag var ledsen så jag hade tagit en promenad ensam då jag behövde tänka lite.

När jag väl är tillbaka på campingen är det inte många ute, och Tom såg jag inte till, antar att han hade

gått och lagt sig i husvagnen.

Själv så sov jag tillsammans med min mamma och Linus i deras omgjorda "transitbuss".

När jag nu tänker tillbaka på hur jag blivit behandlad av Tom redan 2 år efter att vi inledde ett förhållande kan jag inte riktigt förstå varför jag stannade där och då?

Trodde jag verkligen att det skulle kunna bli bättre?

Var kärleken verkligen så stark?

Sommaren -93 förlovade vi oss, jag och min Tom...

Det var som inget speciellt, vi hade köpt ringarna...

Eller Tom köpte ringarna, för Tom anser att han betalade allt...

Jag hade jobbat hela dan och kom hem sent, mina föräldrar kom över

och gav oss en present i form av ett bestickset från IKEA   

Så när de väl hade åkt hem satte vi på oss våra ringar, jag duschade och sen var

det sömn som gällde, jag skulle upp tidigt dagen efter å jobba.

Som sagt, detta var inget speciellt...

Toms kompisar var snälla partygalna människor, jag gillade dem allihop :)

De anordnade fester i olika bygdegårdar med dj´s och mat, drickat fick
man släpa med sig själv.

Eftersom jag aldrig har varit speciellt intresserad av att dricka alkohol
stod jag hellre ute och rökte cigg..

När jag stod och pratade med en av Toms kompisar kommer han ut och

tittar på mig med avsmak i blicken och säger:

Vill du låna na´?

Hans kompis tittar förvånat på Tom och frågande på mig, jag känner hur

ledsen och chockad jag blir...

Tom fortsätter på sitt "tuffa" sätt med orden som får mitt självförtroende att dala:

-Ja, det sliter ju så lite... ääääh då kan få na´....

Efter det försvinner han åter in på festen.

Jag lämnar Toms kompis frågande ansikte och går en sväng.

När jag har frågat honom efteråt varför han säger såna saker om mig till

sina/våra vänner svarar an:

- Jag var full och jag skoja ju bara?!?

Hur kan man behandla en människa som man påstår sig älska på detta nedvärerande sätt?

Och VARFÖR stannade jag kvar?

Jag trodde nog att min kärlek skulle få honom att ändra sig?

Ack så fel jag hade!

Vi träffades i ett idrottssammanhang du och jag. Jag minns att jag tyckte du var rolig och "stor i käften".... Du hade humor och var glad och lite sådär härligt tokig :)Jag blev kär, galet kär! Allt gick fort, kanske för fort? Men, jag antar att det är så det är när man blir kär?Vi började dejta och sedan umgicks vi mer och mer...Jag var mest hos dig eftersom att jag bodde hemma hos mina föräldrar. Jag minns att du var snäll och kärleksfull, men jag minns också att du precis som jag hade ett jävla humör. Här startar nu det som gör så förbannat ont och det som gör att jag inte förstår mig på mig själv.Jag hade varit och handlat ingredienser för att laga mat till oss, jag kände mig lycklig... När jag kommer hem från affären möts jag av en förbannad pojkvän, (vi kan kalla honom Tom)Det är 21 år sedan så jag minns faktiskt inte varför Tom var arg, det jag minns är att vi hamnade i en konflikt där han blev så förbannad att han slog påsen med matvaror ur handen på mig så alla glasburkar gick i kras...Jag kommer ihåg rädslan som om det var igår detta hände, och jag fattar än idag varför jag inte lämnade honom där och då? Men det är väl som min vän sa till mig: Det är så kärleken är, är man kär så stannar man trotts en konflikt.

Urd, Verdandi och Skuld är namnen på de tre som sitter vid Yggdrasils rötter och spinner världens öde.I den ordningen står de fördet förflutna, det nuvarande och det kommande.Varje människa tilldelas vid födseln sitt livsöde av nornorna.