Åren dom gick och Linus blev en förståndig liten pojk, han uppfostrades till att vara ödmjuk, snäll och med egna åsikter.

Allt var inte alltid en frid och fröjd, men det är ju så att få barn. Man har sina med och motgångar.

Att vara mamma är inte den lättaste uppgiften här i världen, men fasiken vad kul vi hade!

Jag minns ett mycket lyckligt minne, det var mycket bus och Linus var en glad unge med glimten i ögonen.

Vi var på väg hem från Gotland, vi hade bokat en hytt för Linus var bara dryga året och vi åkte hem på natten.

Tom var uppe bland de andra vuxna medans jag och Linus var i hytten, jag skulle försöka få honom att sova.

Linus satt på min mage och höll på å grejade med sina nappar...

Jag snodde nappen ifrån honom stoppade den i munnen med "tutten" utåt och blåste iväg den med en väldig fart.

Linus han kiknade av skratt.... Man kunde hålla på i en evighet och han lessnade aldrig.

Oj som jag saknar den tiden!!! Då var han bara min gosse, jag var hans allt!

Men, det  är längesen nu och saker och ting har förändrats markant!

-94 är året då min förstfödda kom... (Linus)

Han var den ljuvligaste bebisen man någonsin kunnat skåda, precis

som alla andra mammor tycker om sina barn...

Denna sommar var det så varmt att man knappt tordes gå ut med den lille gossen, ty det var varmare ute än inne med takfläkten igång och utan kläder.

Det enda Linus gjorde var att äta, skita, skrika, spy och sova.... Och ja tyckte inte att jag gjorde annat än att pumpa ur brösten på mjölk och tvätta hans kläder...

Men det var så det funkade att vara hans mamma då han var liten.

Tom höll på å fixade sin folkracebil för han skulle köra folkracefestivalen i Motala, som jag ochLinus

inte skulle få följa med på..

För Tom ansåg att det är inte ett ställe som man tar med sig små barn på...

Jag hade varit där tidigare så jag visste att det var envecka full av alkohol och festande,

samt tävlingar nästan varje dag..

Jag blev förbannad och pratade med mina föräldrar som ställde upp och åkte ner till

Motala ialla fall, trots Toms negativa inställning till att jag skulle dit med Linus.

Närr vi kom ner, blev Tom skitsur över att se mig och våran son, han pratade inte med mig utan gick runt bland sina polare och pimplade bira...

Senare på kvällen var jag så oerhört less på Toms beteende så jag frågade mamma om hon kunde ta hand om Linus så att jag kunde gå iväg på en promenad.

Först då hade Tom varit fram till mina föräldrar och frågat var faan jag var nånstans....?

Min mamma svarade honom att jag var ledsen så jag hade tagit en promenad ensam då jag behövde tänka lite.

När jag väl är tillbaka på campingen är det inte många ute, och Tom såg jag inte till, antar att han hade

gått och lagt sig i husvagnen.

Själv så sov jag tillsammans med min mamma och Linus i deras omgjorda "transitbuss".

När jag nu tänker tillbaka på hur jag blivit behandlad av Tom redan 2 år efter att vi inledde ett förhållande kan jag inte riktigt förstå varför jag stannade där och då?

Trodde jag verkligen att det skulle kunna bli bättre?

Var kärleken verkligen så stark?

Sommaren -93 förlovade vi oss, jag och min Tom...

Det var som inget speciellt, vi hade köpt ringarna...

Eller Tom köpte ringarna, för Tom anser att han betalade allt...

Jag hade jobbat hela dan och kom hem sent, mina föräldrar kom över

och gav oss en present i form av ett bestickset från IKEA   

Så när de väl hade åkt hem satte vi på oss våra ringar, jag duschade och sen var

det sömn som gällde, jag skulle upp tidigt dagen efter å jobba.

Som sagt, detta var inget speciellt...